Tillbaka från graven

I alla bemärkelser.

Ni vet hur allt bara går runt i cirklar ibland - hur ni tar steg efter steg framåt, utan att komma någon vart. Den svackan befann jag mig i nyligen, utan att kunna göra ett skit åt saken.

Trodde jag.

Lösningen var simplare än jag trodde:
Jag la allt åt sidan och började göra något helt annat. Jaga efter något galet - folk trodde jag var från vettet - vilket jag var. Och resultatet?

Totalt misslyckande.

Men när jag sen återvände till mitt vanliga såg jag saker jag inte sett förut. Motivationen var starkare än någonsin, och saker börjar äntligen klicka igen.

Så vad var lösningen? Jo, ta en paus. Och med paus menar jag inte slappa - att slappa är alltid dumt.

Men ta en paus nån gång och gör nytta på något helt annat sätt än ni brukar. Det hjälper.

Peace out.

Falskhet

Detta, mina damer och herrar, blir något mer utav en aggressiv och cynisk bloggpost.

Jag är sjukt trött på all falskhet där ute. Alla former. Allt från lögner till passiv aggression - folk snöar in sig i en ond cirkel av hat och missförstånd.

Att vara öppensinnad och varm är idag en så underskattad förmåga. Visst - i allt för höga doser är det löjligt - men vad tjänar man på att vara dryg eller insnöad? Ta bara vårt behov att dra ursäkter istället för att säga ifrån, och det från sina närmaste.

Det jag innerst inne önskar, är att folk skulle börja spela med öppna kort. Inte alls hela tiden, men så man kan börja förstå varandra. Men ack, vi är redan fast i spiralen där ingen spelar med öppna kort - när någon väl börjar blir den trampad på, då resten inte följer.

Vad kan vi i sådana fall göra? Jo, vara oss själva med de som står oss nära. Så simpelt är det, att börja motverka all falskhet.

Peace out.



PS: Skrev igår en väldigt kort låt för att få ur mig mina känslor:

Mitt liv som ett parti Blackjack

Jag tvingas göra ett stort val i livet just nu, varpå en intressant tanke slog mig: kan inte allas vår favorit Blackjack vara en metafor för livet?

Hur tänker jag nu? Jo, kort och siffror åsido lämnas vi  med tre enkla val i detta spel: hit, stand och double.

För vad vore Blackjack utan hit? Du ber om ett kort till, ökar avsevärt dina chanser att vinna... samtidigt som du riskerar att förlora allt. Men ser du dig redan som en vinnare finns alltid stand - stanna med korten du har.

Dessa två kommandon är som byggstenar för din framgång. Du kommer aldrig någonsin kunna ta dig någon vart i livet utan att ta ett steg framåt - hit. Men att rusa framåt när det inte behövs är girigt och dumdristigt, då gör man bättre i att avvakta - stand.

Kvar finns double - enligt mig det mest spännande. Du tar ett enda stort steg fram och satsar allt - en vinst förändrar allt, men en förlust kan innebära ditt slut.

Det är dessa alternativ du har att välja på. Mitt liv var en enda rad av stand - ett liv utan förluster. Men hur vackert är det när man aldrig heller vinner något? Därför gick jag totalt över till hit -  så fort jag såg en möjlighet skrek jag hit. Aldrig någonsin stand, utan bara massa hit.

Och helvete vad jag fått lida för vissa av valen. Men jag har känt mig otroligt levande - något man helt enkelt inte gör på stand. Dock blev detta snart ganska ensidigt, då jag ibland dök ner med huvudet före mot ett grusplan. Hit och stand funkar helt enkelt inte bra var för sig.

Ni kanske minns att jag nämnde något om ett stort val i början? Mycket riktigt står jag just nu inför ett, och för första gången någonsin kan man säga att jag kör en tvättäkta double. Och hur fin metaforen än är så är Blackjack ett kortspel. En double i verkligheten är ett stort beslut - något man inte ska fatta varje dag. Och väljer man det ska verkligen gå in för det, utan att tveka eller ångra det. Jag ser för första gången på länge en konkret väg till en av mina drömmar - en väg värd att ropa double för.

Ett liv fyllt med händelser är alltså en myriad av hit och stand med någon double inräknad. Blanda dessa tre så får du ut det mesta av din vardag.