Gud i 30 minuter

Idag har jag tänkt dela med mig av ett kruxigt drag jag har, som jag tydligen inte är ensam om.

Vare sig vi snackar om att springa maraton, spela fightingspel eller kaxa mot den där uppkäftiga jäveln, så är jag otroligt alert och duktig på det! ...i säg en halvtimme. För hur bra det än går har jag inte förmågan att behålla min position, och börjar snart tappa koncentration, motivation för att till slut inte veta vad jag håller på med längre.

Det här gör att jag passar skitbra när jag bara vill göra ett intryck - jag gör vad fan jag nu än ska göra i 10 minuter, och sen lägger jag av medan jag står på toppen.

Det stora problemet är då givetvis att det är kört om jag är med i något som pågår under längre tid: alldeles för tidigt känner jag lust att bara lägga av och fira vilken lyckad dag jag haft.

Jag trodde länge att lösningen på detta var att göra lite av varje grej hela tiden, men det för i sin tur med sig en stor nackdel:

Man blir bara bra på början.

Tänk er att jag försöker lära mig spela en låt - jag är skitgrym på de första partierna, tills kanske första refrängen, men efter det tappar jag bara lust att lära mig mer, så resten blir slarvigt.

Den sanna lösningen - för mig och alla andra med nämnda problem - är att faktiskt ta sig i kragen och stanna kvar tills slutet på allt. Simpelt, men ändå så svårt - den här ovanan växer sig nämligen på att man aldrig stannar kvar och ser slutet på saker och ting.

Så även om du är naturlig gudagåva på någonting - se till att det varar i mer än 30 minuter!

Nolltolerans mot dryga as!

Storytime!

Sent här om dagen var det mörkt och regnigt - och jag skulle ta mig hem. Busshållplatsen var tydligen avspärrad, så jag drog dit den allsmäktiga tabellen som hänvisade mig till "hållplats A".

Efter lagom mycket väntande kom äntligen bussen! ...sådär på andra sidan området, där den stannade. Förvirrade som små lamm fick alla vi passagerare småkuta genom regnet för att hinna in. Väl inne satt chauffören och såg lagom bitter ut. Lugnt och sansat valde jag då att fråga honom:

"Ursäkta, men hur kommer det sig att bussen stannade ända här borta?"

Chauffören stirrade på mig som om jag var 12, och svarade:

"Ja, det kan du ju gå och fundera på... Blir min läxa till dig."

Detta sa han då utan minsta lilla leende eller skämtsamhet, utan på ett rakt av pissdrygt sätt. Direkt kontrade snubben till höger om mig

"Men det stod att vi skulle stå borta vid station A"

 Chauffören stirrade kort, och svarade sedan med en allt otrevligare ton:

"Ja, jag undrar, jag undrar!"

Jag brukar som regel vara artig mot främlingar, men här kunde jag helt enkelt inte hålla mig - jag var rakt på sak:

"Ja och du kan sluta vara så JÄVLA dryg, tack."

Chauffören satt tyst, och tittade sedan bort. Och jag lovar er - att undvika kalla honom en fitta krävde världens disciplin.

Och jovisst, världen går inte under av att en främling drygar sig mot en; trots att han gjorde det under tjänst händer sånt här hela tiden - gäller att inte ta åt sig. Min poäng däremot, är att aldrig bita ihop utan att slå  ett hårdare slag tillbaka.

Jag har noll tolerans mot folk som är obefogat dryga, och jag råder er att hålla samma standard - om någon äcklar sig med dryghet, tveka inte med din verbala käftsmäll!

Peace out.

One Minute Vlogging

Vissa av er kanske minns ett av mina tidigaste inlägg - den om att ha många bollar i luften. För att faktiskt hålla den här bloggen i rullning har jag nu påbörjat ett liknande projekt:

Jag har börjat vlogga! Till skillnad från denna blogg kommer min vlogg vara mycket mer random. Men de som känner mig vet att jag inte kan nöja mig med något som följer trender till 100%...

Därför har jag infört något jag kallar "One Minute Vlogging", det vill säga att alla mina vloggar endast är 1 minut långa - simpelt men effektivt, och då lär de flesta av er inte ha någon trist ursäkt som "öh nej jag hinner inte se dina vloggar".

Enjoy:

Projekt vänster... hand!

Nej, ingen kommunism i min blogg inte.

Jag har nyligen startat ett väldigt intressant projekt - nämligen att göra så mycket jag kan med min vänstra hand. Allt från att öppna dörrar och borsta tänderna till att raka mig (och jag kan lova att det sistnämnda gör ont).

Tanken slog mig nyligen: "Varför är min högerhand så jävla bra, medan min vänsterhand suger? Vem hittade på denna pissregel?" Det är inte bara galet opraktisk som musiker, utan även i ens vardag.

Så hur pass nyttig är det här projektet? Jo, på bara några dagar har jag märkt enorm skillnad på vänstern: jag borstar inte längre tänderna i snigelfart, jag kan skriva fula ord läsligt och framför allt - mina händer kan äntligen samarbeta. Galet skönt för ens högerhand att inte behöva ta hand om vänstergöra, kan jag lova er!





Det svåraste är dock inte att sitta och äta soppa med fel hand - kruxet ligger i att faktiskt komma ihåg det här projektet. Så många år som högerhanden fått orättvist mycket kärlek är det svårt att plötsligt sätta vänstern i rampljuset. Men är man hård mot sig själv så går det.

Ska bli spännande att se hur långt det här tar mig, och jag råder er alla att ge detta ett försök!

Peace out.

PS: Har varit lite dåligt på att uppdatera bloggen, som vissa av er kanske märkt. Men då jag fått en hel del positiva reaktioner från er om mina poster ska jag skärpa mig!