Ibland får vi alla besök av farbror prestationsångest - ett besök vi gärna hade klarat oss utan. Jag vet vad ni tänker: "titeln på detta inlägg gör ju det inte bättre..." Men läs vidare!
Inlägget var tänkt att heta "nöj dig aldrig." och handla om inte nöja sig ens när man åstadkommer något stort, men jag kom fram till att budskapet lätt misstolkas.
Visst, man kan komma långt på tankesättet, men risken att få prestationsångest är allt större - man måste kunna vara glad när man uppnått något!
Och det är just därför man ska sikta så högt man kan - eller inte kan.
"Men slår inte prestationsångesten till då också?" Tricket ligger i att helhjärtat försöka lyckas med sitt mål, hur omöjligt det än är, men ändå ge sig själv en klapp på axeln om man lyckas uppnå något bra.
Om ditt nuvarande mål är att hoppa upp till andra våningen - om du då istället kan ändra målet till månen och verkligen ge dig in för att hamna på månen, gör det. Lyckas du nå månen har du lyckats med någonting tusentals gånger bättre än att nå taket.
Men poängen är att; även om du i slutändan bara slår i taket har du uppnått något större än ditt första mål. Även om det stora målet i fråga var ett misslyckande kan du ge dig en klapp på axeln och fortsätta ditt galna liv!
Det här rådet funkar bäst på den understimulerade - normala mål duger helt enkelt inte för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar