Bara gör det

För länge sedan läste jag ett inlägg i en blog, som hette "Just Do It". Poängen var så sann att jag nu ska återskapa den.


Bara gör det.


Att skjuta upp saker är extremt vanligt numera. Fler än man tror spenderar sin tid på att göra... ja, ingenting när man har flera saker man tänkt göra. Saker man borde göra. Saker man vill göra.

Varför gör man inte dessa saker då? Finns miljoner anledningar. Man kanske har något annat för sig, är stressad, inte känner för det, för dåligt etc. The list goes on. Finns rakt av de som är ärliga med att de inte kan få saker gjort, och inte vet hur de tar sig ur detta träsk...

Finns det miljoner anledningar finns det också miljoner lösningar. Ett för varje. Och då tar det såklart en evighet innan man lär sig alla...

Dock finns en lösning, som alltid funkar:

Att bara göra det.


Allt åsido, bara gör det. Gör det nu, på en gång. Kolla inte din mail innan, gå inte på toa innan, drick inte vatten innan. Gör det nu.


Den här lösningen är otroligt simpel, men ändå så svår att greppa tag om. Personligen så tycks min kropp alltid skrika åt mig att göra saker senare, och inte nu. Men det är bara att se det som den största stormen du någonsin stött på, och gå mot den.

Innan du ifrågasätter denna metod eller kallar den "för simpel", prova den. Ta någonting du inte får gjort - vad som helst - och bara gör det. På en gång, utan att tveka, utan några ursäkter...

Sätt igång och bara gör det.

Dumma idéer är oftast de bästa

Som titeln lyder - dumma idéer är oftast briljanta.


Finns inte mycket säga om detta egentligen - har du en dum idé du vill förverkliga, är det bara att sätta igång! Speciellt om det involverar andra.

Dessa idéer har oftast charmen att inte följa nån direkt trend, men viktigare: de drar ofta fram den sanna kreativitet inom dig.

Så var ärlig mot dig själv och visa världen hur galen du kan vara!

Alla vilar någon gång

Jag har fått en hel del positiv respons för approachen min blog tar, vilket glädjer mig! Dock är jag lite sugen på att göra ett personligt inlägg... Så det är precis det jag tänker göra idag - utan att bloggen förlorar sin charm.


Jag gillar att göra saker - konstant. Om jag någonsin kommer på mig själv med att inte göra något, ser jag till att ändra på det direkt.

Med en sådan livsåskådning i bakhuvudet, har denna November-månad varit fantastisk. Jag har lärt känna nya människor, rest utanför Stockholm, fixat band, festat loss... The list goes on, har levt livet helt enkelt.

Självklart tycktes jag ha lite för kul, så livet högg mig i ryggen sedan gårdagen, varefter jag varit storsjuk.

Ibland undrar man om det inte vore skönt, att få någon ursäkt att ta en paus från livet - att bara göra ingenting. Den pausen har jag fått nu, och jag kan med samvetet i behåll säga att...

Jag vill ut och fortsätta göra skit.


Behöver inte vara något storslaget, det räcker med att jag träffar en bekant. Men jag vill ut, och jag vill göra saker. Alla vilar någon gång - nu får jag min vila, och sen får det fan räcka.

Imorgon är jag frisk nog att dra ut och träffa bandet - har planer på torsdag, och därefter är livet i full rullning igen.

Vem bestämmer detta? Jo, jag.

Sikta högre än vad du kan uppnå

Ibland får vi alla besök av farbror prestationsångest - ett besök vi gärna hade klarat oss utan. Jag vet vad ni tänker: "titeln på detta inlägg gör ju det inte bättre..." Men läs vidare!


Inlägget var tänkt att heta "nöj dig aldrig." och handla om inte nöja sig ens när man åstadkommer något stort, men jag kom fram till att budskapet lätt misstolkas.

Visst, man kan komma långt på tankesättet, men risken att få prestationsångest är allt större - man måste kunna vara glad när man uppnått något!

Och det är just därför man ska sikta så högt man kan - eller inte kan.

"Men slår inte prestationsångesten till då också?" Tricket ligger i att helhjärtat försöka lyckas med sitt mål, hur omöjligt det än är, men ändå ge sig själv en klapp på axeln om man lyckas uppnå något bra.

Om ditt nuvarande mål är att hoppa upp till andra våningen - om du då istället kan ändra målet till månen och verkligen ge dig in för att hamna på månen, gör det. Lyckas du nå månen har du lyckats med någonting tusentals gånger bättre än att nå taket.

Men poängen är att; även om du i slutändan bara slår i taket har du uppnått något större än ditt första mål. Även om det stora målet i fråga var ett misslyckande kan du ge dig en klapp på axeln och fortsätta ditt galna liv!

Det här rådet funkar bäst på den understimulerade - normala mål duger helt enkelt inte för oss.

Att uppskatta livets mindre delikatesser

När jag åkte tåg i fem timmar senaste helgen nådde jag en insikt som egentligen är uppenbar...


Det finns så många småsaker i livet man bör uppskatta.

Tänk efter. Många klagar på sina tjatiga föräldrar, trista sysselsättningar och att de inte får så mycket mer spännande mat än köttbullar med potatismos.

Senaste helgen åkte jag 5 timmar tåg - en ganska lång sträcka att egentligen inte göra någonting på. Och visst brukar alla säga att sådana här resor är långtråkiga och helvetiska...

Men jag såg fram emot resan. Jag hade bestämt mig i förväg att faktiskt njuta av resan - varenda lilla grej. Och vad hände då?

Jo, jag lärde mig uppskatta minsta lilla händelse...

Att sitta och spela igenom ett klassiskt deckarspel man redan kört innan. Att äta sallad och dricka iskall vatten. Att ta en tupplur på någon timme. Att nån gång dra en välförtjänt piss.

Det är sådana här grejer vi tar förgivet, men försök att för en gångs skull bara släppa alla tankar och njuta av livets småsaker som de är.

Då kan jag lova er att fem timmar går snabbt.

Livet är som en fika

Som Steve Jobs en gång sa: "Livet är som en fika". Och han hade en sjukt bra poäng där.

Du sitter ner med varm dricka i hand, på ett café. Ibland är cafét omtalat, ibland är cafét skabbigt. Ibland är kaffet underbart, ibland är kaffet allt för beskt.

Sen finns gånger du blir bjuden på en kaffe. Gånger du inte har råd med ens en kaffe. Gånger du har paj som går utmärkt till kaffet.

Sen finns även gånger där cafét är stängt. Då blir det ingen fika för den dagen. Men du fortsätter stå upp på dina två ben, tills du nästa dag återigen kan njuta av ditt kaffe.

Ibland ensam. Ibland med dina nära och kära. Ja, livet är en enda stor fika.

Trots att Steve Jobs faktiskt aldrig sa det citatet.

Du är huvudpersonen i denna berättelse

Oavsett vad du försöker göra eller uppnå, spelar din attityd och mentalitet alltid en stor roll. Och det finns en sådan du alltid kan ha oavsett situation...

Tänk dig alltid att ditt liv är en berättelse, och att du är huvudpersonen.

Ganska simpelt tankesätt egentligen - vare sig du har som ambition att erövra världen eller städa upp fimpar från SJ-spåren blir livet så mycket roligare och mer lönsamt med denna inställning.

Och magin är simpel: när du ställs inför ett val, fråga dig själv "skulle huvudpersonen i denna berättelse göra detta?". Är svaret nej, är det bara att fortsätta med alla valmöjligheter tills svaret är ja.

Kom bara ihåg att huvudkaraktären har den rollen av en anledning - det skulle bli en jävlig tråkig berättelse utan denne. Se till att hamna i den positionen!

Hålla låda

Så hur många gånger har ni inte varit med alla era fantastiska vänner... och den där jobbiga jäveln som bara snackar strunt?
Hålla låda är ett fantastiskt uttryck som beskriver just dessa - du är inne på en intressant diskussion med en av dina närmaste och plötsligt kommer den där ointressanta snubben in och snackar om allt möjligt du inte bryr dig ett dugg om. Men då han i alla fall är jävligt snäll och försöker sitt bästa för din uppmärksamhet har du inte hjärta nog att göra annat än att stå och verka intresserad.

Den här snubben står nu och håller låda med dig.

Och tyvärr har jag ingen universell lösning för detta - det bästa du kan göra är att dra in någon annan i er konversation, och sen lämna stackarn åt sitt öde...

Må ni undvika lådhållare så gott ni förmår.

Följ din egen väg - hur mycket andra än målar upp den

För hur ofta hamnar man inte på villovägar, ovetandes om vad man ska göra?

Det är otroligt enkelt att hamna en sits där ens egna styrka inte tycks räcka till, där man behöver en knuff från någon annan.

Problemet är att de flesta av oss enkelt faller i en passiv sits, där vi antingen sitter och inte tar åt oss och bara väntar på att nån "säger nåt vettigt", eller i vissa fall tar åt oss av det som sägs och följer allt blint.

I båda fallen är man fel ute.

Alla vi är olika, och det finns mer än en lösning på samma problem. Det som funkar för det ena funkar sällan för den andra - folk som påstår annat kan lika gärna säga att människor inte är unika.

Ta åt er av goda råd - det är aldrig fel, men se till att alltid göra saker på ert sätt. I slutändan är det inte vad du gör som räknas, utan att det funkar. Och det funkar bäst om du gör det på ditt egna sätt, hur konstigt, otänkbart eller sjukt ditt sätt än må vara.

Så länge det funkar och ger resultat finns inget rätt eller fel.

Gud i 30 minuter

Idag har jag tänkt dela med mig av ett kruxigt drag jag har, som jag tydligen inte är ensam om.

Vare sig vi snackar om att springa maraton, spela fightingspel eller kaxa mot den där uppkäftiga jäveln, så är jag otroligt alert och duktig på det! ...i säg en halvtimme. För hur bra det än går har jag inte förmågan att behålla min position, och börjar snart tappa koncentration, motivation för att till slut inte veta vad jag håller på med längre.

Det här gör att jag passar skitbra när jag bara vill göra ett intryck - jag gör vad fan jag nu än ska göra i 10 minuter, och sen lägger jag av medan jag står på toppen.

Det stora problemet är då givetvis att det är kört om jag är med i något som pågår under längre tid: alldeles för tidigt känner jag lust att bara lägga av och fira vilken lyckad dag jag haft.

Jag trodde länge att lösningen på detta var att göra lite av varje grej hela tiden, men det för i sin tur med sig en stor nackdel:

Man blir bara bra på början.

Tänk er att jag försöker lära mig spela en låt - jag är skitgrym på de första partierna, tills kanske första refrängen, men efter det tappar jag bara lust att lära mig mer, så resten blir slarvigt.

Den sanna lösningen - för mig och alla andra med nämnda problem - är att faktiskt ta sig i kragen och stanna kvar tills slutet på allt. Simpelt, men ändå så svårt - den här ovanan växer sig nämligen på att man aldrig stannar kvar och ser slutet på saker och ting.

Så även om du är naturlig gudagåva på någonting - se till att det varar i mer än 30 minuter!

Nolltolerans mot dryga as!

Storytime!

Sent här om dagen var det mörkt och regnigt - och jag skulle ta mig hem. Busshållplatsen var tydligen avspärrad, så jag drog dit den allsmäktiga tabellen som hänvisade mig till "hållplats A".

Efter lagom mycket väntande kom äntligen bussen! ...sådär på andra sidan området, där den stannade. Förvirrade som små lamm fick alla vi passagerare småkuta genom regnet för att hinna in. Väl inne satt chauffören och såg lagom bitter ut. Lugnt och sansat valde jag då att fråga honom:

"Ursäkta, men hur kommer det sig att bussen stannade ända här borta?"

Chauffören stirrade på mig som om jag var 12, och svarade:

"Ja, det kan du ju gå och fundera på... Blir min läxa till dig."

Detta sa han då utan minsta lilla leende eller skämtsamhet, utan på ett rakt av pissdrygt sätt. Direkt kontrade snubben till höger om mig

"Men det stod att vi skulle stå borta vid station A"

 Chauffören stirrade kort, och svarade sedan med en allt otrevligare ton:

"Ja, jag undrar, jag undrar!"

Jag brukar som regel vara artig mot främlingar, men här kunde jag helt enkelt inte hålla mig - jag var rakt på sak:

"Ja och du kan sluta vara så JÄVLA dryg, tack."

Chauffören satt tyst, och tittade sedan bort. Och jag lovar er - att undvika kalla honom en fitta krävde världens disciplin.

Och jovisst, världen går inte under av att en främling drygar sig mot en; trots att han gjorde det under tjänst händer sånt här hela tiden - gäller att inte ta åt sig. Min poäng däremot, är att aldrig bita ihop utan att slå  ett hårdare slag tillbaka.

Jag har noll tolerans mot folk som är obefogat dryga, och jag råder er att hålla samma standard - om någon äcklar sig med dryghet, tveka inte med din verbala käftsmäll!

Peace out.

One Minute Vlogging

Vissa av er kanske minns ett av mina tidigaste inlägg - den om att ha många bollar i luften. För att faktiskt hålla den här bloggen i rullning har jag nu påbörjat ett liknande projekt:

Jag har börjat vlogga! Till skillnad från denna blogg kommer min vlogg vara mycket mer random. Men de som känner mig vet att jag inte kan nöja mig med något som följer trender till 100%...

Därför har jag infört något jag kallar "One Minute Vlogging", det vill säga att alla mina vloggar endast är 1 minut långa - simpelt men effektivt, och då lär de flesta av er inte ha någon trist ursäkt som "öh nej jag hinner inte se dina vloggar".

Enjoy:

Projekt vänster... hand!

Nej, ingen kommunism i min blogg inte.

Jag har nyligen startat ett väldigt intressant projekt - nämligen att göra så mycket jag kan med min vänstra hand. Allt från att öppna dörrar och borsta tänderna till att raka mig (och jag kan lova att det sistnämnda gör ont).

Tanken slog mig nyligen: "Varför är min högerhand så jävla bra, medan min vänsterhand suger? Vem hittade på denna pissregel?" Det är inte bara galet opraktisk som musiker, utan även i ens vardag.

Så hur pass nyttig är det här projektet? Jo, på bara några dagar har jag märkt enorm skillnad på vänstern: jag borstar inte längre tänderna i snigelfart, jag kan skriva fula ord läsligt och framför allt - mina händer kan äntligen samarbeta. Galet skönt för ens högerhand att inte behöva ta hand om vänstergöra, kan jag lova er!





Det svåraste är dock inte att sitta och äta soppa med fel hand - kruxet ligger i att faktiskt komma ihåg det här projektet. Så många år som högerhanden fått orättvist mycket kärlek är det svårt att plötsligt sätta vänstern i rampljuset. Men är man hård mot sig själv så går det.

Ska bli spännande att se hur långt det här tar mig, och jag råder er alla att ge detta ett försök!

Peace out.

PS: Har varit lite dåligt på att uppdatera bloggen, som vissa av er kanske märkt. Men då jag fått en hel del positiva reaktioner från er om mina poster ska jag skärpa mig!

Tillbaka från graven

I alla bemärkelser.

Ni vet hur allt bara går runt i cirklar ibland - hur ni tar steg efter steg framåt, utan att komma någon vart. Den svackan befann jag mig i nyligen, utan att kunna göra ett skit åt saken.

Trodde jag.

Lösningen var simplare än jag trodde:
Jag la allt åt sidan och började göra något helt annat. Jaga efter något galet - folk trodde jag var från vettet - vilket jag var. Och resultatet?

Totalt misslyckande.

Men när jag sen återvände till mitt vanliga såg jag saker jag inte sett förut. Motivationen var starkare än någonsin, och saker börjar äntligen klicka igen.

Så vad var lösningen? Jo, ta en paus. Och med paus menar jag inte slappa - att slappa är alltid dumt.

Men ta en paus nån gång och gör nytta på något helt annat sätt än ni brukar. Det hjälper.

Peace out.

Falskhet

Detta, mina damer och herrar, blir något mer utav en aggressiv och cynisk bloggpost.

Jag är sjukt trött på all falskhet där ute. Alla former. Allt från lögner till passiv aggression - folk snöar in sig i en ond cirkel av hat och missförstånd.

Att vara öppensinnad och varm är idag en så underskattad förmåga. Visst - i allt för höga doser är det löjligt - men vad tjänar man på att vara dryg eller insnöad? Ta bara vårt behov att dra ursäkter istället för att säga ifrån, och det från sina närmaste.

Det jag innerst inne önskar, är att folk skulle börja spela med öppna kort. Inte alls hela tiden, men så man kan börja förstå varandra. Men ack, vi är redan fast i spiralen där ingen spelar med öppna kort - när någon väl börjar blir den trampad på, då resten inte följer.

Vad kan vi i sådana fall göra? Jo, vara oss själva med de som står oss nära. Så simpelt är det, att börja motverka all falskhet.

Peace out.



PS: Skrev igår en väldigt kort låt för att få ur mig mina känslor:

Mitt liv som ett parti Blackjack

Jag tvingas göra ett stort val i livet just nu, varpå en intressant tanke slog mig: kan inte allas vår favorit Blackjack vara en metafor för livet?

Hur tänker jag nu? Jo, kort och siffror åsido lämnas vi  med tre enkla val i detta spel: hit, stand och double.

För vad vore Blackjack utan hit? Du ber om ett kort till, ökar avsevärt dina chanser att vinna... samtidigt som du riskerar att förlora allt. Men ser du dig redan som en vinnare finns alltid stand - stanna med korten du har.

Dessa två kommandon är som byggstenar för din framgång. Du kommer aldrig någonsin kunna ta dig någon vart i livet utan att ta ett steg framåt - hit. Men att rusa framåt när det inte behövs är girigt och dumdristigt, då gör man bättre i att avvakta - stand.

Kvar finns double - enligt mig det mest spännande. Du tar ett enda stort steg fram och satsar allt - en vinst förändrar allt, men en förlust kan innebära ditt slut.

Det är dessa alternativ du har att välja på. Mitt liv var en enda rad av stand - ett liv utan förluster. Men hur vackert är det när man aldrig heller vinner något? Därför gick jag totalt över till hit -  så fort jag såg en möjlighet skrek jag hit. Aldrig någonsin stand, utan bara massa hit.

Och helvete vad jag fått lida för vissa av valen. Men jag har känt mig otroligt levande - något man helt enkelt inte gör på stand. Dock blev detta snart ganska ensidigt, då jag ibland dök ner med huvudet före mot ett grusplan. Hit och stand funkar helt enkelt inte bra var för sig.

Ni kanske minns att jag nämnde något om ett stort val i början? Mycket riktigt står jag just nu inför ett, och för första gången någonsin kan man säga att jag kör en tvättäkta double. Och hur fin metaforen än är så är Blackjack ett kortspel. En double i verkligheten är ett stort beslut - något man inte ska fatta varje dag. Och väljer man det ska verkligen gå in för det, utan att tveka eller ångra det. Jag ser för första gången på länge en konkret väg till en av mina drömmar - en väg värd att ropa double för.

Ett liv fyllt med händelser är alltså en myriad av hit och stand med någon double inräknad. Blanda dessa tre så får du ut det mesta av din vardag.

Alkohol javisst, men vem är du?

Det finns många åsikter kring drickande där ute. Allt ifrån att alkohol är sämst och förstör ditt liv till att man är en idiot som inte super stup i kvarten. Tja, det blir vad man gör det till, men jag tänker inte be om ursäkt för att vara en festdrickare. För jag har alltid jävligt kul, tack vare en jävligt simpel regel jag alltid följer:

Drick bara när du är glad.

Så enkelt är det. Att supa bort sin sorg är som att skära av din arm och kasta till lejonet - det håller den borta i någon minut innan den jagar dig igen.

Alkohol är "magisk" för att den (förutom att vara giftig) tar bort mentala spärrar. Du är mer ärlig mot dig själv. Kanske mer livlig, kanske mer rolig. Men finns det någon instruktionsbok där det står "hej du mår 500 gånger bättre om du tar ett sup"?

Nej.

För du är du. Är du cool kanske du blir coolare av att dricka. Men suger ditt liv kommer vodkan i ditt skafferi inte göra någon skillnad alls. Måste du bero på alkohol för att få ut det bästa ur dig själv och ditt liv är det dags att tänka om.

Att däremot vara trångsynt och klandra alla drickare är inte mycket bättre det. En rolig festprisse kan supa utan att låta det gå ut över hans vardag.

Alkohol finns för att förgylla den där speciella kvällen. Inte definiera den.

Kött och synder

Som avslöjat i mitt förra inlägg har jag nu fyllt 20, och fått en hel del coola presenter. Men utav alla dessa var det en som stack ut. En som var lite udda.

Pojkar och flickor, vi snackar 1600 gram BACON. Detta var inte bara oväntat, utan innebar ett stort problem: vad in i helvete gör jag med så mycket flottigt kött?

Men sen insåg jag, att det inte är nån idé att fundera kring det. Inte som att jag äter bacon varje dag, så lika bra att synda på. Så jag och mina polare har levt på bacon hela dagen.

Så vart försöker jag komma med det här? Jo, att det ibland är ok att synda, och då ska man synda helhjärtat. Hellre svepa 1,6 kg på en dag än behöva äta bacon 10 dagar på raken.

Nästa inlägg kan mycket väl bli en musikrecension!

Det här inlägget var inte en ursäkt för att få filosfera om bacon, jag lovar.

Nu är jag 20 - och livet en tickande tidsbomb

Läskigt. Mycket läskigt. Spännande, men onekligen läskigt

20 år. Aldrig i världen insåg jag hur tung denna dag skulle kännas. Jag väntade mig en lättsam dag att fira min livslånga biljett till Systemet. Nu sitter jag här - bara några minuter innan allt firande - och har 1000 olika tankar om allt.

Jag är känd för att sova djupt och länge - idag vaknade jag 8 på morgonen, med ett hugg i magen. "Shit, jag är 20. Jag var 19 igår, jag minns tydligt när jag bara var 12, och nu är jag 20, klockan bara tickar, allt går så fort, och jag är 20."

Det har alltid varit en sanning. Men nu känner jag den som en del av mig. Jag har ingen tid att slösa. Jag måste rusa fram, nå mina drömmar, fullfölja allt. Nu.

Jag är inte bara 20. Jag är redan 20.


Ni där ute, vänta inte. Spring ut, gör allt ni kan, allt ni vill, nu på en gång. För när ni minst anar det, vaknar ni upp som en 20-åring.

Dagens heta tips

Vad ni än försöker, gör inte som hon till höger:

"Det kunde varit bättre, men kämpa ändå"

Ok jag erkänner, jag har haft bättre dagar än denna. Men jag fick nyss världens nostalgiryck och hittade:





För säg vad ni vill om spelet, men den här låten är så galet inspirerande - bara älskar hur syntarna jobbar med varandra, simpelt men välskrivet.

I flera år har jag aldrig kunnat placera om denna är glad eller sorglig, men jag har nu bestämt mig för att tolka denna... som bloggtiteln föreslår.


Saker hade kunnat vara bättre. Mycket bättre. Men det är verkligen ingen ursäkt för att ge upp. Håll fanan högt och kämpa vidare.

You're on your own

 Visst behöver alla be om hjälp till och från, men ingen förtjänar att bli serverade på silverfat. I slutändan hänger det på dig.

På tal om något helt annat har jag skaffat tumblr. Sjukt skumt, men bara en tidsfråga innan jag fastnar.

http://woopkitcha.tumblr.com/
*visslar*

5000 saker samtidigt??

Jag får ofta den här impulsen att vilja göra allt. Liksom bli bäst på allt. 

En impuls jag fått mycket skit för. "Börjar du 5000 saker samtidigt kommer du aldrig avsluta något."

Jag trodde länge att detta var absolut sanning, men jag har nu hittat ett sätt att komma runt det: gör 5000 saker MED inställningen att du tänker avsluta allting. Yup, you heard me. Är du målmedveten nog kommer du bli klar med de viktigaste sakerna först.

Idag hann jag inte med flera saker för att jag satt och skrev musik. Detta kändes dåligt tills jag insåg att "vänta, jag sitter ju faktiskt och skriver musik". Plus att jag ätit bra, övat trumspel och fått igång den här bloggen.

De dagar jag tänker "idag ska jag BARA skriva musik" sitter jag mest och Facebookar.

Då bär det av!

Att blogga är jävligt kul, har jag insett utan att ens ha provat. Har velat blogga i flera månader nu.

Det finns så många tankar och händelser jag vill skriva av mig. Som att inse hur den bästa lösningen på ett problem, oftast är den lättaste. Eller den gången jag var jävligt sugen på tuggummi och därför helt spontant bad en främling om tuggummi (och ja, jag fick tuggummi).

Och jag har redan lärt mig en viktig läxa av denna första-post: varför vänta?

Jag har VELAT blogga i månader, ändå tog det några minuter att faktiskt komma igång. Så här funkar det med det mesta. Det kan ta minuter, timmar - kanske dagar att genomföra - men det är oftast mycket kortare än tiden du velar bort.

Så vela inte, bara kör. Lik denna post.